Min gamla favvis har kommit in i mitt liv igen. Ni känner honom kanske – Strindberg, August, geni, dåre, fotograf.
Jag kände behov av att läsa nån som skriver ärligt, som skriver det som berättelserna kräver. Och hans språk! Han – och nu gissar jag såpass att det är äckligt – skrev igenom sina verk utan att bry sig om stilen. Han hade stilen inom sig, var tillräckligt klar med argumenten inom sig för att kunna sätta dem vid första försöket.
Okej, det där förstod inte ens jag. Jag försöker igen.
Strindberg skriver som om han skrev igenom sina böcker på en sittning, rakt igenom, inga pauser. Men han kunde göra det för han var i grunden så skicklig. Så hans argument bildar små öar i texten, där han kan vara smått ostilig, redundant, men alltid glasklar i själva argumentet.
Det där fattade jag nästan.
Igår Lycksalighetens Ö, idag Svenska Öden och Äfventyr. Let’s rock!
Andra bloggar om: strindberg, skrivande, böcker, recensioner
Framförallt hade Strindberg sjukt mycket självdiciplin och ett sjukt strängt schema han höll sig till hela tiden, nåt i den här stilen, gå upp kl. 6, prommenad kl. 7-9, skriva kl. 9-12, varje dag så gott som.
Du kände honom?
självdisciplin är bara bra om har nån talang i botten – tänk vad mycket skit man får ur sig annars
hmm..jag har för mej jag skrev en till kommentar här, men den är borta…jaja, jag kanske drömde, drömmer mycket nu på sistone