Så vann vi kvartsfinalen då. Det var… magiskt. Jag höll på att skita på mig när Gerrard satte straffen. Men jag skrek inte för jag satt katatonisk efter att Jävlabayor hade satt två – två-målet.
Först hade jag dock skrivit efter att Hypiaa kvitterat , och Torres smackat in en. Och då skrek jag. Högt och länge och med virvlande stämband.
Och jag som hade sparat min röst för att kunna sjunga ikväll ute i Lugnås. Nå, hellre en publik i Lugnås som inte anser en smörtenor än att få stryk av Arsenal.
Så, nu är himlen klaröppen och ångesten redo för mötet med Chelsea i semin. Jag mår så jävla illa. Önskar tävlingen toge slut snart
