När man gett allt blir man trött, slut, tom. Gissa vad jag är?
Det händer inte nåt i skallen just nu. Jag försöker överleva fram till Jul. En vecka kvar nu med rejält möe jobb. Efter det kan man andas och omgruppera. Jag antar att jag måste välja till slut.
Ska jag gå på målet med ekonomin – och tjäna mina pengar, fixa med mina aktier, bli ekonomiskt oberoende om åtta år. Eller ska jag gå på det ekonomiska spåret – och läsa ekonomi och ha utmaningen i att sen jobba som köksmästare.
För nån utmaning vill jag ha. Det funkar inte annars för mig.
Just det, musiken. Foppers har planat ut nu, äntligen. Spänningen har dött av och vardagen har infunnit sig. Under julen ska jag ordna med t-shirts, låtar, CD, allt det. Just nu orkar jag inte. Anders är en liten man just nu.
Talangfull eller smart. Ja, eller både och då.
Jag funderar på vilket jag gillar bäst. Naturligtvis funderar jag på detta inför den feta inspelningen med Foppers som sker nästa helg. Inte för att jag har några större förhoppningar om att göra musikkarriär. Jag vill det faktiskt inte. Men jag skulle vilja göra nåt, nåt coolt. En låt som snurrade på radion vore roligt. Att få en check från STIM vore roligt.
Och jag behöver roligt. Så, jag får väl sträva efter det.
Denna inspelning så. Fan vet vad som händer eller hur det kommer att låta. I teorin, och förmodligen i verkligheten, så skulle jag kunna spela in det hela i lägenheten. Men jag vill in i en studio och se om magin som emellanåt infinner sig kan sätta magi i låtarna.
Några goa musiker är på plats. De kommer inte att spela som jag vill och de kommer att vara allmänt besvärliga – de kommer att vara musiker. Men det vill jag också. Jag vill få in nåt som jag har svårt att göra själv. Jag vill ha lite känsla i låtarna. Sjunga skiten kan jag med känsla. Det handlar mest om tonart för min del. Och de är lagda oerhört bekvämt. Även om jag grunnar på att oktavera ett av arslen – jag menar låtarna.
Att välja vilka låtar som ska spelas in är ett helvete. Man vill inte missa att spela in nåt som kan göra en lycklig senare.
Livet är hårt. Musiken är cool. Tillsammans är det hård kola.
Tror minsann jag har fler bloggar än vad jag orkar med. Så, jag startar väl en ny en. Denna gång det oerhörda musikprojektet GRUS2011! Jag vet, otroligt cool titel. Mer korkat än så är att jag förmodligen kommer att ändra titel på projektet.
Och jag tänker kanske inte bara blogg. Kanske en hemsida. Ja, ni hör, en till.
Vem säger att man inte kan komplicera sitt liv.
Gamle Hammar tycker vi har för många kyrkor. Jupp. Om de kostar pengar så får kyrkan vackert sälja dem. Kanske inte ska ta emot stöd från staten i vilken form det än må vara – inte när man sitter på tillgångar. Jag har aldrig fattat det där. Svin.
Varför riva husen? Gör som i Bristol, sätt in klättervägg i kyrkotornen.
Jag kan erkänna att det inte är några problem med mina genitalier. Tja, de kanske är lite väl omotionerade för tillfället, men de är lagom skrumpna och håriga.
I övrigt inte mycket. Jag har helt tappat min drive i att jag måste vara bäst. Det händer inte mycket. Och det är tråkigt. Utan min drive så är det inte så mycket med livet. Jag behöver jobba på att vara bäst på något för att ha roligt, fylla livet med innehåll.
Jag har dessutom varit förkyld några dagar. Ooooooo. Men ändå.
Jobb har vi lite. Det på Berget rullar på med sina timmar. Det vart lite nere på stan och jag ska kolla läget på ett ställe nedåt pangpanggänget. Tja, det kunde varit roligare och mer inkomstbringande saker man pysslade med. Men, vad fan.
Fick en bas idag. Den är lite wonky. G-strängen vill inte ge vidare ljud i stärkaren. Anus. Kanske blir till att skicka tillbaka den lille gynnaren till Tyskland igen. Men jag kan också bara vara trött, kränky och allergisk mot elektriska apparater.
C’est la vie, c’est la mienne, c’est la merde.
Därdu! Några franska ord. Satan vilka kunskaper jag besitter. Jag är en sann renässansmänska.
Livet är upp och livet är ned. Och det vet alla. Men det är inte lätt att acceptera det.
Det kostar att ligga på topp. Det har jag hört i en sång.
Häromdagen kom jag till nån slags insikt om livet. Och jag har glömt av det. Det retar såklart skiten ur mig. För det var viktigt, riktigt viktigt. Som med alla viktiga saker så kommer det till mig igen. Men det kan dröja länge. Kanske är jag åttio år?
Skulle jag byta jobb, kanske?
Skulle jag ge mig på förhållanden igen?
Skulle jag sitta ned och skriva sånger på heltid?
Skulle jag sitta ned med mina aktier och försöka bli rik? Rikare, det vill säga.
Eller var det känslomässigt, att jag var redo att vara lite mer social.
Skulle jag kanske ge upp skiten?
Jag vet inte vad det var, och anal med planering och struktur som man är så är det jobbigt.
Kanske skulle jag bara köpa filmjölk. Nåt som jag faktiskt lät bli idag.
Jag vet inte hur länge jag skrivit låtar. Sen jag var… 15? Men jag har sällan försökt skriva nån som jag gillar… Stryk det. Låt säga nån som betyder nåt för mig, eller nån som handlar om NÅT.
En generell kärlekssång, en sång gjord för att skriva en sång, en rolig sång, nåt som fördriver tiden… Såna blir det många. Men har man inget att säga, så har man inget att säga. Egentligen borde jag skriva låtar om folk jag träffar, om folk jag känner eller vill känna. Men de blir nästan för bra. Och då blir jag orolig för att nån ska känna igen sig. Och det jag vill med låtarna är att de ska bli bra. Åsikter om dem är kanon, men jag gillar inte när nån säger att sången betydde nåt för dem.
Mina låtar borde upplevas som jag själv, som tappade i ett vakuum. Nåt som existerar utan snören till nåt annat.
Visst, livet är inte så. Men det skiter jag tydligen i. Så länge och så ofta det går, i alla fall.
