Så, Maud Olofsson damp ned genom brevinkastet idag. Och jag blev ju rasande, sparkade in centerpartiet i hörnet och morrade. Ja, jag morrade. Att de får lov att ge sån propaganda till hyfsat hederliga mänskor.
Sen kom jag ihåg att jag ju tagit ned min ”Ej reklam, tack!”-skylt. Och då kändes det bättre. Men de politiska pamfletterna skulle väl slinka in i alla fall, kan man tro. Och för all del, inför ett val kan man förstå att budskapen desperat vill ut, måste ut. Det har väl med demokrati kan man anta.

Jag hade det här reklamproblemet med kyrkan här i Skövde förut, de tryckte reklam i lådan trots att man bad att få slippa. Jag minns inte om jag nånsin ringde upp och röt åt dem att skärpa sig, jag hoppas att jag gjorde det. Men sen tog jag ned ”Ej reklam, tack!”-skylten, så jag vet inte om de fortfarande oombett dyvlar på folk reklamen längre.

Det är inte så att jag gillar att irritera mig över saker. Okej, det gör jag kanske. Men det gäller bara vissa saker, vissa saker som är så helt i bott på den svartvita skalan – och dessa saker har en förmåga att komma in genom brevinkastet.

Annonser