-ost, alltså. Undrar om den är beroendeframkallande, eller bara god. Jag har ätit med fetaost det senaste halvåret än vad jag gjort i resten av livet sammanlagt. Och då är jag ändå fasligt gammal. Eller också är det för att jag ännu inte kollat hur fet den är och därmed käkar den som infettning.

För kroppen vill ju ha fett emellanåt, har jag hört. Att jag sen har svårt att köpa saker när det står FEMTIO PROCENT DÅLIGT ONYTTIGT GRISFETT på en vara innebär kanske att jag få i mig mindre energi från just fett än andra. Nä, hiskeligt med kolhydrater är allt min grej.

Däremot har jag tröttnat på följeslagaren till fetan, rödlöken. Fy fan vad äcklig den är. Eller, ja, om man dränker den i en saften av en citron så är den gudomlig. Men i sallader och på smörgåsar, jag har brutit upp med rödlöken.

Jag har brutit upp med rätt många livsmedel i mitt liv, nu när jag tänker på det. Stripsen, till exempel. Jag hade ett år när jag åt nåt ohyggligt med strips. Jag levde på färdiga småköttbullar, strips och råris. Fråga inte… lång story. Sen hade jag några av och på med vanlig hårdost när jag var liten. Åt den inte under några år, och vet fortfarande inte varför. Oliver hatade jag enormt, tills jag kom på att de gröna, vilka var de enda jag smakat, just inte var mogna oliver och därför SKULLE smaka skosulesyra. Kyckling, det äter jag inte längre om jag kan undvika det. Och jag som en gång i tiden levde på kycklingköttbullar. Nudlar!

Nudlar åt jag som student, och jag åt MYCKET. Och i nudelvattnet la jag då Dafgårds stora köttbullar och en näve frysta gröna ärtor. Det var inte gott. Så köttbullarna försvann också från mitt liv. De små, frysta är dock kvar än.

Lightsaften! Den dog pruttdöden, dvs jag upptäckte att jag läckte av den.

Det finns så klart mer, mycket mer. Men jag började precis tänka på att det vore på sin plats med en mer psykologisk attack på den Stora listan av produkter, och det orkar jag inte nu. Så jag nöjer mig.

Ps. Pumpafrön – börja aldrig.

Annonser