Hade en intressant promenad i regnet nyss. Jag var lycklig. Och det vete tusan när jag var sist. Alltså, riktigt lycklig, som i att vara närvarande i det som sker.

Funderade på varför jag var lycklig och kom så klart inte på nåt intelligent. Men jag kom på en sak som jag väl egentligen vetat om länge men som slog mig där och då: jag vet varför jag gillar de mänskor jag gör. Gillar på alla de plan ni kan tänka er, från just gillar till älskar. Det finns nåt.

De är obestridligt bra på nåt. De har NÅT och det kan vara att de sjunger bra, det kan vara att de har en genialisk ådra som visar sig i en viss situation när de sätts under press och de måste klara sig ur denna knipa. Det kan vara att de kan slå en knop. Okej, flummiga exempel.

Men de kan nåt som det inte är nån tvekan om, nåt man kan peka på och säga: Du, tjejen, jag vet ingen som kan göra det där lika underbart som du.

Sen, när jag skriver detta, så tänker jag förstås på de som jag inte tänkte på när jag kom på exemplet, men som är mina vänner och som jag gillar. Har de alla varsin sak de är lysande på? Och sen vågade jag inte tänka längre. Det var så skönt att ha en princip som gick hem på allt och alla.

Annonser