Fråga mig om jag tycker att det är roligt att redigera ihop ett TRASA-rep till en podcast? Åh, ni undrar? Ja, men då ska jag berätta. Det är det ibland. För ibland under repandet med dessa acapellagudar så klämmer vi ur oss sanningar om världen som bara är för vackra, och geniala och snuskiga. Insikter med stora I’n helt enkelt.

Men ibland är det dött. Ibland har ingen provocerat nån annan och drivit upp roligheterna, ibland har vi med andra ord övat istället. Och ni känner väl till att det är en stor skillnad på att repa och att öva? Att repa är att träffas och ha roligt. Att öva är att få en kollektiv piska över ens små och stora, vackra och mindra vackra, rumpor.

Idag var det dött. Vi repade hos Pernilla och vi hade roligare än på mycket länge, god stämning och alla var där. Men vi sa inga geniala saker. Och jag går som bekant igång på såna saker.

Nä, vi måste vara elakare mot varann. Ska spotta upp mig till repet på onsdag, leta upp alla svaga sidor och brotta fram dem i ord. Eller också går det ju, om man måste, bara njuta av att sjunga med vänner. Det går ju an det med. Allt måste inte hamna i ett humorspår till eftervärlden.

Annonser