NU, sista dagen, börjar Anders titta på OS. Nu tänker ni, det var ju inte vidare smart? Pff, det är nu de riktiga männen stiger in i tävlingen, borta är fjollor med sprint å häck å rodd. Nu kommer spjutkastarna! (Jag uttalade nu ordet väldigt dramatiskt i mitt huvud.)

Att slänga iväg en pinne är inte helt fel. Det är helt rätt. Inte bara är det en skön sport utan man kan känna i hela kroppen hur jävla gött det är att slänga iväg denna pinne. Det kan ju vara min grej förstås, för jag var hyfsad på att slänga iväg såna pinnar när jag var yngre. Jävligt hyfsad faktiskt.

Men den känslan när man får rätt stäm i utkastet! Det är som en orgasm+headrusch av glass-nässelbränna gånger tre. På ett bra sätt då. Du känner att du lever.

Det är inte samma sak som att slänga pinne när man inte har koll på det, då är det mest en meningslös syssla som tar tid från sminkningen innan lunch (varsågod tjejer från mitt gymnasium :- ). Det som gäller är när själva tjonget sätter in, när inbromsningen går rakt från foten, genom höften, upp genom bålen och ut till höger skuldra. Själva ivägkastet är inte så mycket att bry sig om. Huvudsaken är att man kommer ihåg att ha armen tillräckligt långt bak från början. Och i armen gör det mest ont.

13.10 – go go go!

ps. Pitkemääki vinner. Oavsett stavning på namn.

Annonser