Anders har funderat en aning. Atlas2 består av många goa personer. Och skolan. Om man flyttade Atlas2 till utanför skolan (Atlas3), så skulle det fortfarande bestå av goa personer. För det är ju personerna som gör spexet.

Ett spex ska ju komma från ett lärosäte. Tja, kalla det TEATER då. Men det är samma sak. Det är roliga saker man gör tillsammans, sliter som hundar tillsammans varefter de lyckligt utvalda av det onda regissörsparet sen står på scen och får applåder. Det onda regissörsparet får på sin höjd ligga med alla groupies. Nå, alla offrar vi nåt.

Atlas2 har gått från livsaktig förening till död till gryende förening. Men nu har vi hamnat ur fas. De som är drivande är inte längre studenter. Förutom Kungen själv då. Men det känns som att det kan stanna här, att föreningen är på väg att ramla snett av kanten, det vill säga antingen sätta upp en mindre bra föreställning nästa år eller bli en förening liggande under skolan vars överlevnad helt består av ickestuderande.

Själv har jag mot min egen vilja insett att jag nog är teaterapa in i själen. Och att jag vill stå på scen på nåt sätt nästa år. En roll till en man med glasögon! Snälle manusförfattare, en roll till nån med glasögon! … Ah, men det är ju jag. Nå, då är den saken löst. Bara det då, jag är inte student. Och det var länge sen jag var det. Det känns smått olustigt att titta den vackra kårordföranden i ögonen och glatt be om mer pengar till vår fina förening.

Och vi har de som är studenter, som vill stå på scen, och som inte får roller, utmanövrerade som de blir av ”bättre” skådisar som dundrar in från arbetslivet. Det måste känns galet. Spexåret som varit var det mindre problem dock, då det inte blivit ett spex över huvud taget om vi inte tagit in folk utifrån. Men likväl, det måste kännas surt.

Pengar. Det kommer en viss summa pengar från Studenkåren vid Högskolan i Skövde. Dels den summa som går till föreningen i stöd, dels de pengar som det kostar att hålla spexet med förråd, och den egentligen tomma summa som blir att vi får repa teater i lektionssalar när de ändå inte används. Jag tror allt att Studentkåren tjänar på att kunna säga att man har ett spex, för då är man en ”riktig” studenkår, en riktig studenstad. Men det studentikosa står inte högt i kurs i landet idag. Inte för att det inte kan ändras.

Så, JAG har ett förslag. Och icke nämnda personer som kör Taxi och som kockar smått orientaliskt håller till viss del med. FLYTTA UT SPEXET från under Högskolan? Låta en grupp personer köra samma sak men privat, låta den grupp som sköter Atlas2 nu ta över spexets inventarier och fristående vara Högskolans spex?

Jag har fler förslag. Ett är att Högskolan ändrar i sina regler (öppet, inte har godtyckligt medgivande av att folk som inte går på skolan är med i spexet), och att det hela går på som nu; att VI kör vidare och att vi försöker få skådisar från Högskolan i första hand. Men att alla, som rekommenderas av spexare, är tillåtna att söka roll.

Eller… och här kommer ju det jobbigaste för alla parter. Att de som pysslar med spexet lämnar skolan, med inventarier eller bara lämnar. (Vad nu skolan ska med alla grejer till. Det finns ju som bekant när C-huset avyttrats inte fett med förråd.) Och där ute i kylan startar vi en egen teaterförening. En där vi kör på Sisupengar, manus anpassade till second hand inköpt rekvisita och en insats på en tusning var i början på året. Sen kör vi vår teater i precis den form vi känner för. Personligen gillar jag omtag, det ger energi till skådisarna, tillåter ingen att slappna av. Och jag gillar musik och koreografi. Och det bästa – det är VI som bestämmer. Precis som innan är det VI som bestämmer.

Nu ska vi sammanfatta lite. Vad jag vill ha sagt. För MIN del så ligger landet på detta vis: JAG vill stå på scen som skådis nästa år. JAG vill göra nåt utan att behöva smyga för skolan. JAG tycker att årets spexföreställning var lysande på alla sätt! (Att publiken inte kom i mängder beror på teaterbytet, så det ignorerar vi.) JAG tycker att allt slit som vi genomförde iår var värt det när Dublin tog fram en pall på scen och ställde sig på den. Då har den skådisen lärt sig att greppa tag i stunden i det som är roligt, att ge publiken ett skratt. Och DET, det är svårt som fan det.

Jag tror att det vore inspirerande och en nystart för alla inblandade att göra det på ett privat sätt. Vi har samma fester. Samma gräl. Samma försenade skådisar. Men det är samma gäng och samma goa föreställning som gör att allting är värt det. Och vad gäller kläderna – Katta går med i vår nya förening, så klart, och vi hyr resten från Läcko. Vad gäller förrådsutrymme – vi hyr en jävla box eller frågar en bonde. Och vad gäller scenen – vi kör med lösa tygfonder vi ställer upp. Att ha en fast bakgrund är statiskt och faktiskt ofta mer hindrande. Vad gäller musik – vi känner med musiker som inte är studenter, och dessutom, vi snor ju fortfarande skådisar som är studenter; jag menar de är ju även människor. I grunden.

Alltså, jag har funderat.

Säg nu till mig på vilket sätt jag har fel. Tack.

Annonser