När jag var 22-23 år, fortfarande med hopp om livet och med hela skor, var det en låt som fick hjärnan att fungera bättre på alla sätt och jag lyssnade på den gång på gång. På kassettband. Jodå. Jag tror till och med att det var ett av de få kassettband/LP’s/CD’s jag köpt. Jag vet att det var stämningen i låten, det klappande ljudet i början av den som fick igång mig. Jag skulle bli pophjälte, jag skulle skriva ärliga sånger, jag skulle… ja, bli den jag SKULLE BLI.

Och det var roligare att cykla in till stan med den i lurarna. Särskilt för att jobba bandet på E-lux den sommaren.

Men när jag nu hittat den igen, i jakten på inspiration under en intetgivande låtskrivarkväll, så inser jag att jag aldrig lyssnat på texten. Den första biten av låten med ”klappret” förtrollade mig och sen var låten i hamn för mig. Men det var det. Sen var det nåt med en hamn, kväll, måne och att se kustträhusfönster och karmar snett nedifrån. Här är den riktiga texten. Inget fel på den 🙂

Månens Barn

//
Som kristallen I ditt öga
Vill jag röra mej I dej
Och som lågorna dom röda
Får din ande värma mej

 

Hör, den stora gråa dimman
Sjunger sångerna om oss
Se den röda askan rinna
Genom fingrarna, förstås

Men kom låt oss gå
Nerför klipporna mot stan
Vi är bara månens barn
Och vi följer stjärnorna på dan
Om vi vågar kan vi le
Mot alla fönster som vi ser
Men vi är bara månens barn
Och vi följer stjärnorna på dan

Vi var så långt ifrån varandra
Som två människor kan vara
Som aldrig slutar vandra
Men som alltid vill tillbaks

Men kom låt oss gå…

Och det var darlingen Hellstrand som skrev den, förstås.
Annonser