Jag har varit med om att batteriet tagit slut förut. Men nu har det gjort det många gånger på kort tid. Det är inte lustigt alls. Om det har med jobbet att göra? Det låter rimligt.

Men det är också rimligt att det händer för att jag inte hinner ned annat, pga jobbet.

Och det jobbiga är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med fritiden nu. Det var enklare under utbildningen. Då var det skola, sen hem och plugga in ALLT och sen till skolan dagen därpå. Men nu är det slitigt många gånger på jobbet och jag vågar inte plugga mat, inte än. Behöver komma in i en okej rytm med matlagandet innan jag går på det hemma igen.

Maten, ja. Hur går det egentligen för er småslagne hjälte med detta? Det går okej, det gör det. Det är många saker som jag aldrig gjort förut, och det när såklart inte det lättaste. Inte när det ska göras utan att man har nån som förklarar hur man ska göra det. Men man får se det som utmaningar, gilla läget. Också lurigt är mängderna mat – hur ska man beräkna det? Man vill inte göra för lite. Men man vill heller inte slänga mat.

Svårast av allt, dock, är att inse begränsningarna på ett konferenshotell. Det är mycket mat som ska fram på en och samma gång. Och hur mycket man än vill det, så kan man inte göra mat med samma detaljer och samma fräschör till alla. Det går bara inte. Men man VET ju hur maten ska se ut. Man har en bild av en perfekt stekt bit lax. Och man försöker sig blodig för att ändå lyckas. Men det går bara inte. En vis person sa att det tar ett år innan man lagt om tänket helt till detta, innan man resignerat och kör ut den mat som är möjlig, inte försöker i onödan varje dag.

Synd att det är så.

Man får väl helt enkelt bli ännu snabbare och ännu smartare och revolutionera matlagningen ännu en gång. Det måste gå. Nånstans finns det ju nån som kan det. Det finns det alltid, måste finnas.

Annonser