Min tumme gör mig frustrerad. Jag tänkte använda min ledighet från jobbet som kock till att hinna med att laga lite mat. Jag vet, det låter lite skevt, men det är ju nu jag har tid. Att jag sen inte kan hålla i några redskap utan att tappa dem med jämna mellanrum är dock bajs.

Så, jag sätter mig ned och tänker: åh, gött, nu hinner jag kolla upp de där grejerna som jag brukar vara osäker på, som gör att jag tappar nån minut då och då när jag jobbar. Men det visar sig inte vara det som behövs! Jag får inte in mer skit i skallen; jag behöver laga maten. Gång på gång på gång. Det är för mycket mat på liten yta i min lilla hjärna.

Det jag vill. V I L L. Det är att kunna jobba ännu snabbare, kunna effektivisera än mer och skapa mig tid till att göra extra saker med maten, göra den god. För det är inte så lätt alla gånger. Det är tidspress så du skiter på dig. Maten blir ytterst sällan så bra du kan göra den om du lagar den hemma, du har inte tiden. Men målet måste vara att kunna få ut sjysst mat.

Jag åt nere på stan på Glädje. Okej mat, lite smartare än vår. De hade en sorbet som var snorigt bra. Dvs hemmagjord. Om vi säger att den var på en godtycklig nivå 4 av tio. Då vill jag laga mat på nivå 7-8. Inte högre, för det tar så jävla lång tid.

Vad jag försöker få fram är att på nåt sätt ska jag lyckas vara bättre än vad verkligheten och jag själv tillåter. Detta är inte möjligt. Men, ärligt, det skiter jag i.

För övrigt är det svårt att gå ned på stan och käka. Jag insåg idag när jag tvingade tummen att laga lite mat, att jag aldrig ätit nåt på restaurang som jag inte gjort bättre själv. Fan också. Det blir dyrt, nu måste jag hitta bättre restauranger så jag kan utmana mig själv. Eller kanske inse att det även för andra är snorigt svårt att på en restaurang kunna laga bra mat. Varför skulle nån annan klara det inte jag klarar av?

Kanske skulle analysera några aktier istället, och beställa en pizza.

 

 

Annonser