Mitt eviga projekt med att skapa ett gäng låtar och äntligen ha gjort en ”skiva” fortsätter. Donade ihop en låt nu, två verser och en refräng. Den handlar om meningen med livet och jag tycker att jag hittat en bra anfallsvinkel på det hela. Och en melodi som inte stinker pink.

För med ,åtar vill jag inte bli talad på näsan, jag vill bli lurad in till att uppleva vad författaren vill förmedla. Om nån skriver att han älskade en tjej så vill jag inte att han berättar det. Jag vill att han låter mig uppleva det med ord som inte säger jag… älskar… henne.

Jag tycker att jag fick ihop sån text rätt bra förr när jag pillade med mina böcker. Numer känns  ord mest som en uppförsbacke. En jag inte går i så ofta. Men jag gjorde det inatt!

Jag hoppas att jag är lika stolt över låter imorgon och orkar att göra klart den. När väl det är gjort ska jag lära mig att spela den också. Jag och piano är inte helt bra vänner. Och med en domnad tumme och inplåstrat pekfinger så är det lite småsvårt att pricka rätt tangenter.

När eländet väl är inspelat ska jag låta nån lyssna på den. Det har jag inga svårigheter med. Ser ingen anledning till det. Men alla är så grymt snälla så det är sällan nån säger att det suger. Så jag måste lura nån att vara ärlig. Ha ha! Det är ett grymt projekt det här, livet.

Tjarå

Annonser