Livet är upp och livet är ned. Och det vet alla. Men det är inte lätt att acceptera det.

Det kostar att ligga på topp. Det har jag hört i en sång.

Häromdagen kom jag till nån slags insikt om livet. Och jag har glömt av det. Det retar såklart skiten ur mig. För det var viktigt, riktigt viktigt. Som med alla viktiga saker så kommer det till mig igen. Men det kan dröja länge. Kanske är jag åttio år?

Skulle jag byta jobb, kanske?

Skulle jag ge mig på förhållanden igen?

Skulle jag sitta ned och skriva sånger på heltid?

Skulle jag sitta ned med mina aktier och försöka bli rik? Rikare, det vill säga.

Eller var det känslomässigt, att jag var redo att vara lite mer social.

Skulle jag kanske ge upp skiten?

 

 

Jag vet inte vad det var, och anal med planering och struktur som man är så är det jobbigt.

 

Kanske skulle jag bara köpa filmjölk. Nåt som jag faktiskt lät bli idag.

Annonser