The Brightest of Them All.

Oväntat nog så är det inte jag. Ni vet det här med träning. Och värk. Och uppoffring. Och att bli äldre.

Det känns med träningen, och det känns bra i ljumsken. Så är det när jag börjar springa eller gå regelbundet på gym. Att det är bra. Att det bara är vanliga mänskors smärta. Träning via smärta till resultat. Men min kropp är fucked up. Det ligger nån skit i höften. Och den får belastning då går det åt helvete.

Och även fast jag vet detta, vet hur det kommer att gå även denna gång; att jag vet att smärtan kommer och med det ett helvete med deprimerande tankar… även fast jag vet detta så tränar jag på. Det är inte hoppet om att ducka smärtan och det svårligen undvikbara slutet på tränandet igen. Det är nöjet i att få röra lite på mig. Har jag tur blir det några långa promenader till.

Det är det lilla…

Annonser