kvinnor

Satan! Claire åkte ur Masterchef Australia! Vad ska jag nu ha för ouppnåelig kvinna att sukta efter? Inte för att hon kommer att upphöra att existera efter att hon lämnat kameraljuset, men hon bor liksom i Australien.

Och där kan de ju inte äta mat. Så, dit kan jag ju inte åka och bo och jobba.

Vet ni, jag hörde att maten i Australien är avskyvärd. Jag minns inte vartifrån det kom in i hjärnan, men så är det. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag kan inte gärna åka dit bara för att äta mat. Men jag måste veta. Jag måste faktiskt det. I mitt sinne så slänger de tjocka köttstycken och jätteräkor på en grill, saltar och peppar och slänger dit lite chili och lime och sen klart.

Mao, jag har kollat på nästan två långa säsonger av Masterchef Australia och inte fått ut mycket av det. Och… som jag känner det just nu så har det mest bekräftat att matlagning för mig är för endimensionellt. Det finns för få goda kombinationer i grunden av det hela. Resten är varianter som man kan slita fram ur röven. Jag har dock lärt mig en viktig sak… att presentation i den stilen som George Calombaris gör det, dvs modern uppläggning med schwooshar och duttar och dekonstruktion gör mig vansinnig. Det är MAT vi talar om, inte nåt som ska ta fem minuter att lägga ned på en tallrik och sen vara svårt att äta. Helvete.

Claire, you rock my boat!

”I don’t believe in lentels. They’re like the colour beige for me, lentels. Niaeh!” – Claire, Masterchef Australia, säsong 2.

Helt oemotståndlig den tösen. Enda gången hon har sett riktigt ärlig ut på hela serien. Advokatkorrekt och fin flicka. Men där rynkade hon näsan, minsann!

Bra bra, då gifter vi oss hon och jag. Näsrynkare är oemotståndliga!

ärligt

Man säger ofta sanningen, men endast delar av den. Tja, själv säger jag inte mycket alls. Men det är som bekant mest för att jag är blyg.

Så, några små bitar ärlighet. För att JAG behöver det.

Jag pallar inte att inte vara författare. Det är, om inte terapi, så i alla fall rensning. Jag har inget som rensar systemet. Jag tränar inte längre, super för dåligt och är för lat för att jaga tjejer. Och ska vi gå efter vad hon rumänskan som jag kände ett tag menade på, så behövs det lite rensning då och då.

Jag har försökt skriva låtar. Men det är inte min grej, inte att sitta ned och göra det under en längre tid. Det ger inte hjärnan nån större utmaning. Det är jobbigt och kräver tanke, men det är helt enkelt för kort.

Jag behöver heldagar med mentalt sönderslitande ordmassor, behöver komma in i ett flyt, komma dit genom att kämpa mig genom skrivkrampen.

Försökte skapa desserter idag. Det var skoj. Men det gav inte tillräckligt. Och… jag tror att jag gav upp halvvägs, om jag ska vara ärlig. Skit också. Jag orkar inte tillräckligt. Inte vad gäller matlagandet.

Men, det kanske är nåt man kan växain i.

behöver fylla mig

Jag kommer ihåg när allt jag behövde för att vara lycklig var att få gå upp på morgonen och veta att det väntade ett blankt papper och en penna. Jag kunde skriva hur hårt som helst. DET var dagen. Sen en kväll med mental utmattning efter att totalt tömt hjärnan.

Jag längtar efter nåt att brinna för lika hårt.

Det är roligt att laga mat, det är det. Men det är inget jag kan köra för fullt på, inte på samma sätt. Jag ska dra igång mattänkandet, provlagandet och kokboksskrivandet nu på torsdag och hoppas att jag kan komma upp i hastighet på det; hoppas att jag kan hitta känslan av att ”det är det här som gäller!”.

Men jag tror inte det. Det var författare som det vart meningen av för mig. (Fin struktur på den meningen, jag vet.) Men jag har bränt ut mig en gång på det. Och det tog mig tio år att jobba igenom. Och med ögon som sviker kan jag som bekant inte skriva på samma sätt längre.

Och, ärligt, jag vet inte om jag vågar igen. Det var bra förut. Nu känns hjärnan som en snigel, inte intelligent nog att skriva längre. Självförtroendet av att skriva på mitt sätt finns inte längre. Och när jag inte läst mer än bitar ur läroböcker och en essäsamling på sex-sju år, så tror jag inte att jag klarar av att skriva i den stil jag skulle vilja läsa. Det skulle vara som en vilde från guldgrävarnas Alaska som fick för sig att skriva en saga om geishor – det skulle inte bli genomträngande för läsaren.

Och fan heller om jag skriver en problembok, så som seden ju vore. Ja, jag har haft en sketet liv och är inte ur det än, men att skriva om det? Skrivandet är inte och har aldrig varit terapi för min del. Det har varit välbehövlig verklighetsflykt, det erkänner jag villigt, men det har också varit ett intresse och en jakt på den perfekta boken, att kunna ge nån just den perfekta läsupplevelsen som jag själv skulle vilja ha. (Haft.)

Jag har en kompis som skrivit ett teatermanus. Jag försökte komma igenom det. Lyckades inte. Ögonjävlar.

Numer när jag tänker på, eller för den delen ser, ett blankt papper så får jag panik. Det kommer bara krav. Jag måste vara lika duktig som jag (själv tyckte att jag) var. Helvete. Jag minns känslan i bengropen som blev i långfingret när jag skrev, hur jobbig den var. För så mycket skrev jag. Och suddade. Och skrev. Herrejävlar, jag åkte till och med till Spanien för att sätta mig och skriva. Åtminstone tror jag att det var därför jag åkte dit, jag minns inte längre.

Så… vad göra? Jag är inte gjord för att inte försöka bli briljant på nåt. Jag har inte det lugnet i mig.

utsliten

Jag har varit med om att batteriet tagit slut förut. Men nu har det gjort det många gånger på kort tid. Det är inte lustigt alls. Om det har med jobbet att göra? Det låter rimligt.

Men det är också rimligt att det händer för att jag inte hinner ned annat, pga jobbet.

Och det jobbiga är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med fritiden nu. Det var enklare under utbildningen. Då var det skola, sen hem och plugga in ALLT och sen till skolan dagen därpå. Men nu är det slitigt många gånger på jobbet och jag vågar inte plugga mat, inte än. Behöver komma in i en okej rytm med matlagandet innan jag går på det hemma igen.

Maten, ja. Hur går det egentligen för er småslagne hjälte med detta? Det går okej, det gör det. Det är många saker som jag aldrig gjort förut, och det när såklart inte det lättaste. Inte när det ska göras utan att man har nån som förklarar hur man ska göra det. Men man får se det som utmaningar, gilla läget. Också lurigt är mängderna mat – hur ska man beräkna det? Man vill inte göra för lite. Men man vill heller inte slänga mat.

Svårast av allt, dock, är att inse begränsningarna på ett konferenshotell. Det är mycket mat som ska fram på en och samma gång. Och hur mycket man än vill det, så kan man inte göra mat med samma detaljer och samma fräschör till alla. Det går bara inte. Men man VET ju hur maten ska se ut. Man har en bild av en perfekt stekt bit lax. Och man försöker sig blodig för att ändå lyckas. Men det går bara inte. En vis person sa att det tar ett år innan man lagt om tänket helt till detta, innan man resignerat och kör ut den mat som är möjlig, inte försöker i onödan varje dag.

Synd att det är så.

Man får väl helt enkelt bli ännu snabbare och ännu smartare och revolutionera matlagningen ännu en gång. Det måste gå. Nånstans finns det ju nån som kan det. Det finns det alltid, måste finnas.

prioriteringar

Tjena!

Att blogga är att prioritera bort resten av livet. Men så är det att äta godis också. För då har man träning att göra för att få bort fetemagen och där tappar man också lite liv. Själv vet jag inte vad jag pysslar med just nu. Men kanske borde jag sitta ned och se vad jag ska prioritera bort.

privia px130 denne till exempel? Är det nåt jag kan ge mig på och vad ska jag i så fall prioritera bort? Vi snackar inte pengar nu, vi snackar tid, engegemang, liv.

Men nåt måste man göra. Så man får allt småpissa vidare på lite allt möjligt. För… annars får man det tråkigt. Och ett tråkigt liv är just inget liv.

En sak som kan underlätta är stålars, dock. Så, jag går väl iväg och slabbar upp några älgentrecôter och funderar vidare på det däringa digitalpianot ovan…

Det har tjatats, och jag har som bekant ingen motståndskraft.

”Anders, du som är en sån lyricist, skriv för helvete mer i din blogg!”

Jag svarade naturligtvis uppskattande: ”Vilken jävla blogg?”

Och se, jag hade visst en. Eller två. Men jag skriver i denna.

Har ni – och sliter här fram intressanta fakta ur baken – nån gång varit sugen på att träna? Men varit förkyld? Liksom legat på gränsen till om det är skadligt eller inte?

Inte jag. Jag ger mig direkt, anser mig som dödssjuk och sen kan jag slappa. Vilket jag gör nu. Ah, skit… känner pressen. Gör nu TIO armhävningar.

Tack för mig, hoppas det var uppskattat. Jag uppträder igen om några månader.