Hur kan en människa skriva en så lysande låt och vara helt underbart charmig på scen och sen göra mig besviken på varenda annan låt han gjort? Martin Sexton heter grabben för de som inte har kollen. Mannen med leendet, charmen och falsetten som vapen.
Det är svårt att skriva, det är det. Lite kuligt är det dock när nån försöker skriva fortare än hjärnan hinner med i värman… Rebecka Martikainen på Expressen beskriver Jörgen Lennartssons “hyllning” till Markus Berg, efter gårdagens svenska seger över Serbien i U21-EM:
“Och efter matchen mot Serbien hyllas han av förbundskaptenen. – Hans form är bra. Han har kommit in i en grupp människor som han trivs med och som han känner är på samma nivå, som han tycker om att vara tillsammans med och känner är på samma nivå, säger Jörgen Lennartsson i TV4.“
Extremetech går i graven, vad det verkar. Jaha. De var roliga en gång i tiden, men de hattade lite för mycket mellan ämnen och kunde inte bita sig fast nån gång. Sen gjorde de en podcast, och även om den ibland var intressant så kanske inte radiotalangen var där. Och dl.tv, vidcasten som de gjorde i samband med sajten, den började bra men tappade allt när Patrik Norton lämnade.
Men ändå, jag kommer att sakna dem. De har dunkat på sen 2000, och det är en rätt lång tid att ha en vän.
Så, vad nu? Ska man behöva gå till Anandtech nu? Troligen. Några tips på bättre djuplodande? Och säg inte Tom’s Hardware eller Trusted Reviews, de har jag redan på kornet för kameror och cpu’s.
Jag försöker vara som Keith Floyd, men det går inte bra. Dricka vin och laga mat samtidigt är svååååårt. Den här gången vart det risotto på menyn. Och till risotto ska det ned vin i början. Och vin måste provsmakas. Jag gjorde mitt bästa med vinet, samtidigt som jag sneglade på ingredienserna jag hade. Risotto är en skön rätt, en man inte behöver nåt recept till så länge man har koll på ett par saker:
* folk äter ungefär 1 dl torrt ris per person, män i viril ålder äter en och en halv dl
* salta vid slutet, för du späder med buljong vilket är salt i sig
(Anders blir större om ni klickar på honom)
Mannen här är då Keith Floyd. Den andre är jag. Keith hade säkert vetat svaret på vad jag grunnar på. Jag ville ha fänkålssmak på risotton. Med bacon i är det lurigt att få fram en annan smak, så jag tänkte, äh, jag slänger i det från början och ser vad som händer. Nu har jag svaret: fänkålen försvinner helt och ligger där bara som en blekgrön halvspänstig liten sak.
Koriander hade jag i, eftersom jag försöker förstå mig på den vägglussmakande kryddan, försöker lära mig att använda den. Och här passade den bra. Men det gick åt nästan en halv burk på fyra personer. Så, en sak har jag lärt mig, torkade korianderblad är det inte mycket schvung i. Mer då i de färska, vilka jag bara hade som dekoration den här gången. (Lite matbögeri måste man tillåta sig.)
Smakade det då? Jorå, fyra portioner fick jag allt ned! Vad det EGENTLIGEN smakar, det får ni fråga Floyd om, för jag känner att vinet inte direkt framhäver min neutrala smakförmåga. Och det som tafflade min smakförmåga idag var: Foot of Africa och Old Gold 3.5 %. Vinet var rätt pissigt, vilket man kunde gissat av priset. Ölen var helt enkelt den snyggaste flaskan på ICA Naza här i stan.
Ordnar upp bloggen. Rensar upp i kategorierna och försöker få lite mer struktur i det hela. Varför? Jag känner att det kommer att bli mest mat hädanefter, så varför inte ge er mer chans att hitta just de inläggen.
Har tittat igenom gamla låttexter idag. De är lysande samt kass. Väldigt enligt formula 1A, modell Hellstrand. Men de är inte snuskiga. Det började först för några år sen, vartefter det enbart har blivit snusk.
Men texten kan vi vika undan ett slag. Musiken. Hur går den? En del låtar har legat där i tio år och har inte några ackord utsatta. Och de som har ackord är som svårlösta gåtor. Ibland kommer jag ihåg takten, ibland en sväng inne in till refrängen, men oftast blir det till att komponera på nytt. Å då kommer ångesten – har jag pissat bort en lysande komposition? Intressant sånt.