att fundera på mat leder sällan nånstans

Jag är trött. Men jag har koll. Och det känns jävligt skönt.

På vad? Insåg att jag kommit över en gräns i matlagandet och utbildningen där. Jobbig jävla utbildning om den ska ge nåt; man måste trycka sig över gränsen till vad man klarar av gång efter annan. Och veckan efter måste man göra samma sak men komplicera nåt av det redan inlärda, lägga till nåt.

Det är stressigt som fan. Det är knappt hälsosamt. Men det är valet jag står inför – antingen går jag  och gör vad de säger åt mig eller också går jag dit och försöker lära mig så mycket jag kan. Och när jag varit på praktik så har jag insett vilken nivå som krävs på en kock för att fungera i den här stan. På vissa ställen krävs det inte mycket mer än grym erfarenhet och en gäspande vispning med sleven eller lite erfarenhet och en massa svett. Men det är om maten ska ut.

Det är svårt att få ut maten, och ibland undrar jag om alla på den utbildningen jag går kommer att klara av det. Men så trodde jag om mig själv också när jag började, att jag aldrig skulle lära mig det, att hålla en tid och vid den tiden ha maten rykande varm och klar.

Jag är trött, luktar kanelknäcke – till saken!

JAG känner att om jag orkar lägga ned energin så kommer jag att bli bättre än de kockar jag jobbat med. Bättre än allihop, slyngel där? Ja. Inte för att jag tror att jag är bättre än vad de var i min situation, när de nu började kocka eller utbilda sig däråt. Men om jag lyckas hålla energin och viljan uppe till att utmana mig själv så kommer jag att klara det.

Sen ska vi förstås veta det… att allt baseras på att chansningen med en chiliäppelpaj med citronparfait som jag aldrig gjort och nån annan kommer att göra åt mig och som jag skrivit ned receptet på utan att ha gjort mer än småkollat lagandet av det hemma kommer att funka. Lång mening, orkar inte kolla.

Och… hänger ni med här?… om jag lyckas får jag självförtroende nog att vilja utveckla mig mer åt det kreativa/svårare/mer avancerade hållet och vågar lämna grunderna därhän ett tag, lita på att jag kan svänga ihop en smörsås eller kålpudding bara genom att tänka logiskt, köra på att smakmatchning och ligga med näsan i böcker över helgen för att ta reda på hur man egentligen doserar sockerlösning mot hetta (chili) och syra (citron). Men om chiliäppelpajen misslyckas då kommer jag att ha näsan i grundsåser, kalops och mängden salt per liter vatten.

Och det jag undrar, det är: ska jag våga vrida på kranen och plugga fullt ut eller inte. Är jag så säker på att jag vill bli mer än hyfsad att jag är beredd att offra nåt. Vete fan. Som vanligt. Känns som ett sjyst läge att lägga sig nu.

världens bästa låt

När jag var 22-23 år, fortfarande med hopp om livet och med hela skor, var det en låt som fick hjärnan att fungera bättre på alla sätt och jag lyssnade på den gång på gång. På kassettband. Jodå. Jag tror till och med att det var ett av de få kassettband/LP’s/CD’s jag köpt. Jag vet att det var stämningen i låten, det klappande ljudet i början av den som fick igång mig. Jag skulle bli pophjälte, jag skulle skriva ärliga sånger, jag skulle… ja, bli den jag SKULLE BLI.

Och det var roligare att cykla in till stan med den i lurarna. Särskilt för att jobba bandet på E-lux den sommaren.

Men när jag nu hittat den igen, i jakten på inspiration under en intetgivande låtskrivarkväll, så inser jag att jag aldrig lyssnat på texten. Den första biten av låten med ”klappret” förtrollade mig och sen var låten i hamn för mig. Men det var det. Sen var det nåt med en hamn, kväll, måne och att se kustträhusfönster och karmar snett nedifrån. Här är den riktiga texten. Inget fel på den

Månens Barn

//

Som kristallen I ditt öga
Vill jag röra mej I dej
Och som lågorna dom röda
Får din ande värma mej

 

Hör, den stora gråa dimman
Sjunger sångerna om oss
Se den röda askan rinna
Genom fingrarna, förstås

Men kom låt oss gå
Nerför klipporna mot stan
Vi är bara månens barn
Och vi följer stjärnorna på dan
Om vi vågar kan vi le
Mot alla fönster som vi ser
Men vi är bara månens barn
Och vi följer stjärnorna på dan

Vi var så långt ifrån varandra
Som två människor kan vara
Som aldrig slutar vandra
Men som alltid vill tillbaks

Men kom låt oss gå…

Och det var darlingen Hellstrand som skrev den, förstås.

pang pang, död tysk

Inte ofta jag drömmer. Två-tre gånger per år om det är ett händelserikt år. Kanske är mer, vem räknar. Inatt drömde jag nåt och jag har svaga konturer kvar av det. Det skulle bli krig i Europa à la Andra Världskriget. Och jag visste vad som skulle hända, att Sverige skulle klara sig undan hyfsat genom sin täckesöverdragandeprincip och att livet inte skulle bli helpiss. Och där gick jag och var förbannad på att livet skulle suga i fem år. Jag funderade på om det kanske var roligare i USA. Eller rentav Norge. I Norge hade man ju nåt att göra i alla fall. Få lek med gevär lite.

en blogg till dårå

http://andersmat.wordpress.com/

Vi snackar mat och kockeri härna. Välkomna över till den fettiga sidan.

2 dagens fisk över

Vad är det man säger – det kostar att ligga på topp. Det är mycket att hålla reda på i ett kök. Och det är inget man kan läsa sig till. Det sån förbannat frustrerande lång tid innan man kan göra de mest självklara saker. Som att instinktivt veta vilket kastrull du använder och vad du häller av pastavatten genom. Om du nu gör det? Gör du det? (Kuggfråga härna.)

Idag var det after work att förbereda och Daniel satte igång med det och lät mig sköta själva upplägget på tallrikar. Tja, det gick hyfsat. Men det kom in order som inte stämde med vad de tog ut och jag blev stående flera gånger med fler tallrikar än vad kyparna ville ha. Och den erfarne kocken kan säkert säga till sig själv att det med säkerhet var de som bar iväg maten som gjorde fel. Jag har bara en stort gnagande misstanke om att jag hade rätt.

Jag kan förövrigt inte lägga upp små knäckisar utan att kladda. Där, en bekännelse – som inte gav nån nåt.

27 cm kärlek

Och ni tänker, den där är väl inte 27? Nä, den är typ 20, men tänk er den lite längre och smalare… Och 4-5 dagar skulle det ta från Japan sa mr Koi. Blir spännande. Blir spännande. Och den får gärna komma nu!

Nu tänker ni kanske, att den där rackaren är väl lite i saftigaste laget, kan inte ungjäveln köpa en kniv på Ikea och vara nöjd med det? Kniv som kniv? Och så tänkte jag innan jag började utbilda mig till man i sexig vit rock med ful vit mössa och stinkande skor. För en Ikeakniv skulle inte fungera. Kniven är vass när du köper den men använder du den, alltså, professionellt mycket, så blir den slö på nån timma. Sen måste du skärpa den och snart slipa den. Och är den tillräckligt dålig i stålet kan det hända att du inte ens kan få den vass.

Så, vi prisar den låga dollarkursen och håller tull-tummarna. Och kommer den igenom så blir det leverens av en Nakiri (grönsakshacka) nästa gång. Men, behöver jag fler knivar, undrar ni? Jupp. Det går liksom snabbare om man har grundknivarna i sin arsenal. Men, kan man bara inte använda knivarna som finns på restaurangerna? Det kan man. Om det finns några. Och finns det där, så måste nån se till att slipa dem och hålla dem vassa. Och det sker inte alltid. Men dina egna knivar kan du hålla snorvassa.

Och skära dig med snormycket. Men jag ska inte visa er de bilderna… Tänk på prinskorv bara.

ett val

* människan har två uppdrag, kan vi säga: knulla runt och göra onödiga saker/sånt som bara roar en själv. Och eftersom jag inte orkar skaffa familj eller gå ut och ragga upp nån likasinnad så får jag göra nåt onödigt.

Ofta sitter jag bara här och låter bli att titta på teve. Annars ballar jag ur och gör nåt nyttigt. Fy, Anders, fy.

Just det, nåt hände idag så jag kom till den fina insikten över.