möe skrivande vart det förr, är det dags igen?

Många personer, vad de sagt till mig och vad jag sett och hört på teve och radio, säger att de måste känna kärlek för sina story för att skriva. De behöver ofta också njuta av själva skrivandet.

Huh?

Jag har skrivit tre-fyra böcker. Eller en. Det är svårt att säga om man inte borde gå över texten bara en gång till. Jag har försökt att skriva med kärlek, känna total uppsluppenhet och glädje när jag trycker dit ord och meningar på mina fyndiga karaktärer. Men det har inte blivit bra. Det har blivit en punktvis text, nåt som sällan passat in i en bok. Det jag åstadkommit skulle jag själv inte vilja läsa om det stod i en bok.

Och jag är min bäste läsare. Den ende som bestämmer om nåt är viktigt är jag. Jag är, anser jag, en hysad stilist – när jag är på det humöret – och jag vet att hålla mina miljöbeskrivningar kort. Men jag är inte nåt geni. Så jag måste skriva en text. Och skriva en text. Och skriva en text.

Det tar mig tre veckor attt skriva en bok eller manus. Från första till sista ordet. Resten av tiden innan det är klart putsar jag på karaktärern, gör allt logiskt, gör allt kärleksfullt. Och jag letar efter glädjen i skrivandet under tiden. Den kommer, den går, den kommer inte, den är väck, den är tillbaka. Men jag tror inte att jag skulle klara av att nånsin få samman en hel bok om jag skulle vara glad hela tiden.

Nu när jag skrivit detta känner jag en enorm glädje. För det här är ingen bok, jag behöver inte gå igenom texten. Jag kan göra precis vad jag vill. Och vad jag vill är att inte läsa igenom. Jag vill istället sitta ned och skriva en bok.

Men jag har inga uppslag. Och det är det enda jag behöver känna kärleken till i skrivandet. Uppslagen, idéerna. Jag måste känna att jag har en story, har några karaktärer som har nåt att berätta. Och jag vill inte leta efter uppslagen. Jag vill att de kommer till mig. Av nån anledning är det viktigt för mig. Och mina ögonproblem till trots så vill jag skriva en bok nu. Jag känner att det skulle bli en bra en. Och jag har saknat det. Att vara bra på nåt. Det var ett tag sen.

nööööörd!

Blogga från mobilen – rätt eller fel? Vet ni, jag har jobbat som kock några dagar nu. Mäktig känsla att gå från praktiken till jobbet, göra samma sak men få betalt för det. Att det sen blev lång dag istället för att halvsjuk få dö hemma vid slutet av veckan, det är bara så det r.
Det r tungt att jobba som kock. Och det r ofta färdig, fryst mat som värms på olika sätt å körs ut. Å grönsakerna kan vara frysta å bara uppfrästa. Såsen r såklart gjord på buljongtärning. … Men det kan ändå bli roligt. Hur DET går till förstår jag inte. Men det sker. Men det sker.

lite längre liv, tack

Vad ska det bli av oss mänskor? Egentligen. Om man tänker efter.

Vi lever längre nuförtiden än förr. Vi har det på det hela bättre. Färre personer är slavar nu och vissa får lön bara för att vara gamla. Det var inte så förr.

Men vi skiter i det. Vi tänker lite på mänskokroppen ett tag. Blir vi stora, feta, lealöst osexiga blobbar? Med stora hjärnor? Eller blir vi blobbar med små hjärnor? Jag tror vi blir allt smartare, ser ni.

Det är som med tekniken, den blir allt snabbare utvecklad, och därför har vi bättre bas att utveckla bättre teknik från. Så det går allt fortare. Samma sak borde hända med hjärnan och med kroppen. Vi blir allt smartare så vi har bättre möjlighet att lista ut nya grejer, få ut mer av hjärnan. Och hjärnan har allt mer uttänkt stimulans runt sig.

Och jag blir så förbannad för att jag inte kommer att leva för evigt.,

kycklingjävel

Det händer mycket i mitt liv just nu. Små saker. Och de är jobbiga. Men skit i dem! Huvudsaken just nu är att erövra hel kyckling i ugn. Jag har varit på den på olika sätt, men den vill inte böja sig för min järnvilja. Snart måste jag nog gå på den med talang. Eller recept.

Anledningar till eländet som blir: för lite salt. Nåt inni helvete med för lite salt.

Å… resten

att söka jobb

Jag ska minsann iväg och floyda om en liten stund. Och kanske var det det som sket sig idag. På nåt underligt sätt misslyckades jag med kokosflarn. Obegripligt. Det går ju inte. Men jag gjorde det. Alltså måste jag vara otroligt mycket på väg att bli kock. Överlärd, föredrar jag att kalla det.

Annars söker jag jobb nu. Har på mig till slutet av april att hitta ett. Kunskapen har jag, nu är det bara erfarenheten som ska till för att det ska känns lugnt att ta över i ett kök. Men det är nog frågan om en vecka eller två bara, sen borde jag ha ett kök under kontroll. För det har hänt nåt, jag har totalt tröttnat på att kolla på recepten, har istället memorerat dem. Och vips, säkerheten kommer.

… lyckas här bränna fler kokosflarn, och inser möjligen ironin…

Nu är frågan, hur lurar jag folk att anställa mig? På nåt sätt måste jag övertyga anställaren om att bristen på erfarenhet minsann är ett plus och inte en nackdel. Jag ser med friska ögon, är hungrig, bemödar mig mer, kräver lägre lön…? Det sista är såklart en bonus man kan slänga fram. Men inte nån trevlig. Och man blir hatad av övriga kockar på stället.

Så, jag söker de jobb jag kommer över i Skövde och städerna runtomkring. Så, är DU en ägare av en restaurang, har dåligt omdöme/äventyrslusta, så anställ mig. Jag… kan saker. Kan faktiskt mer än de flesta. Och jag gör grymma kokosflarn. (Grymma betyder många saker.)

/Andurs

vad vi vet efter en kväll av insikter

* att Timothy Dalton ÄR den bäste Bond, ja kanske den bäste skådisen genom tiderna

* att bra teveserier alltid är korta, säg sex avsnitt

* att rödvin som smakar räva trots allt är rödvin

* att dåliga vänner oxå är vänner

* att polenta egentligen inte är gott, men att det går att lura sig att tycka om det

* att jag är intelligent, förmodligen bra mycket mer intelligent än många av de jag känner – och att det finns så många sätt att beskriva ordet intelligent att det betyder absolut ingenting

* att jag behöver ett jobb snarast då skolan är ett skämt

* jupp, skolan är ett skämt

* att avancerade telefoner gör att jag känner mig vid liv; detta ÄR ryggsäcken som gör att man flyger

* att jag längtar tillbaka till England och ett samhälle och en stad som är äldre, där varje gathörn har nåt mer att ge

* jag tror att det kommer att ordna sig

- och vem fan trodde det

* like, Oh, oh my god!

skriva lite mer

Den tiden på året då Anders skriver långa romaner. Men inte iår. Det brinner i fingrarna, särskilt med Sagan Om Ringen på teve.  Men besvikelsen över att inte kunna läsa det jag skriver och kunna arrangera om det skrivna som jag vill och kan skulle riva mig i bitar. Men ändå… Jag kan ju skriva. Jag kan inte läsa. Men jag kan skriva.

Det BORDE gå. Jag borde kunna klara det. Okej, det skulle bli skrivande utan att kolla källor, utan att ha andra böckers input sen sju år tillbaka… Ljudböcker? Har blivit såna, men de är frustrerande då de är långsamma, tar för lång tid.

Vi kan slita loss bitarna för året och baka in dem i en bok, göra ett bokslut. Och sedan ha det där i flödande poetisk form.

Hm. Livet är underbart.