varför jag gillar

Hade en intressant promenad i regnet nyss. Jag var lycklig. Och det vete tusan när jag var sist. Alltså, riktigt lycklig, som i att vara närvarande i det som sker.

Funderade på varför jag var lycklig och kom så klart inte på nåt intelligent. Men jag kom på en sak som jag väl egentligen vetat om länge men som slog mig där och då: jag vet varför jag gillar de mänskor jag gör. Gillar på alla de plan ni kan tänka er, från just gillar till älskar. Det finns nåt.

De är obestridligt bra på nåt. De har NÅT och det kan vara att de sjunger bra, det kan vara att de har en genialisk ådra som visar sig i en viss situation när de sätts under press och de måste klara sig ur denna knipa. Det kan vara att de kan slå en knop. Okej, flummiga exempel.

Men de kan nåt som det inte är nån tvekan om, nåt man kan peka på och säga: Du, tjejen, jag vet ingen som kan göra det där lika underbart som du.

Sen, när jag skriver detta, så tänker jag förstås på de som jag inte tänkte på när jag kom på exemplet, men som är mina vänner och som jag gillar. Har de alla varsin sak de är lysande på? Och sen vågade jag inte tänka längre. Det var så skönt att ha en princip som gick hem på allt och alla.

bröllop å spårvagnar

Bröllop av Jan och Lisa igår fredag. Värsta grejen. Jag menar, den lille fisen… gift… oj oj oj.

Ärligen är jag mäkta imponerad. Inte bara att han har skaffat sig en härlig fru och att de verkar lyckliga tillsammans – utan att han dansade brudvalsen riktigt stiligt på festen!

Själv träffade jag Jonas och Jenny och äntligen deras små ungar. Den ena så liten att hon fanns knappt. Den lite äldre var förmodligen den soligaste ungen jag sett. Och hon gillade mig. För jag mutade henne. Med ekollon.

Att röra sig runt i Göteborg var som alltid ett äventyr. Spårvagnar gillar inte mig. Jag vet att det inte är hjärkirurgi att ta sig från punkt a till punkt b. Men jag är inte särskilt bra ens på vanlig kirurgi. Tror det är tidtabellerna. Jag blir knas på såna. Saker och ting ska avgå när JAG vill, inte när de själva vill.

Bröllopet, ja. Har ni nångång känt nån som varit busig när de växte upp? Liksom alltid gjort saker på sitt eget sätt. Som för det mesta lyckats med allting, men som ändå liksom gjort dem på SITT sätt? Nå, såna personer kan gifta sig. Ha, det fattade ju ingen vad jag menade. Skitsamma. Jag försöker väl trycka på det att jag är så otroligt lycklig att de fått ihop det och att de nu är herr och fru…

Skit. Mitt i yran har jag helt glömt vad de nu har för efternamn…

Nå, i vilket fall, så har de nu ett solcellsaggregat att ta med sig in i giftemålslyckan! Tjohoo!